Malenas Palats

Tur att jag skriver på denna bloggen för min egen skull när det bara är jag som läser den. :)
Ligger i sängen nu och väntar på Fredrik som kommer hem när som helst nu. Äntligen! Jag saknar honom så mycket när han är borta. Min prins!
Hailey ligger bredvid i sin säng och drar i snöret till speldosan. Sova? Jag?
Gosunge.
Idag ville ingen av de stora flickorna sova i sina egna sängar så J somnade i min säng och M i Fredriks. Fast inte utan att bråka med varandra först såklart ;-) det är inte lätt med syskon. Undrar vad det beror på att man bråkar mest med dem som står en närmast.

Åh nu drog H igång andra speldosan. Trevligt med omväxling.
Känner att jag är på tok för trött för att skriva. Det blir inte alls sammanhängande och grammatiskt korrekt. Men vad gör det när ändå ingen läser.
Fick en tid till VC idag för en tid att ta bort födelsemärke på ryggen. Hugaligen, nålar och skit i ryggen tycker jag inte om. Gjorde ryggmärgsprov i vintras och jag höll på att svimma hela tiden.
Sen fick jag meddelande från ortopeden att de fått remiss. Trevligt, de skrev också att jag har rätt till en tid inom 90 dagar. Hmm ja har jag gått med det i 2,5 år så kan jag väl gå tre månader till antar jag. ;-)
Jaja
Tack för idag, slut för idag.

Funderar mycket på hur mina tre små döttrar har förändrat livet för mig. De tar upp nästan all min tid och vi bråkar ofta och mycket. Jag är ganska instängd eftersom jag är ensam i veckorna och det är svårt att få barnvakt.
Men jag kan inte tänka mig ett annat liv än detta. Vad skulle jag göra om dagarna om jag inte hade dem? Jag älskar dem över allt annat och deras villkorslösa kärlek till mig är det bästa som finns! Det är inget jag har för avsikt att slösa bort! Jag vill ta vara på varje ögonblick vi har tillsammans och njuta till max av deras småbarnsår! J som fyller 5 i november kan få riktiga raserianfall och hon gråter när hon inte får som hon vill eller när hon får en tillrättavisning. Men samtidigt är hon den mest omtänksamma man kan tänka sig. Och hon har humor! Hon får mig att skratta.
M som fyller 3 i oktober kan tjura ihop fullständigt och sätter sig i ett hörn med ryggen mot mig och armarna i kors. Slingrar sig som en orm när man försöker vända på henne. För hon bara SKA ha strumpbyxor och klänning! Även om det inte finns några kvar! Hon ger sig aldrig om det är något hon vill!
Men samtidigt är hon så kärleksfull och talar om för mig varje dag att hon älskar mig. Hon pussas och kramas och hjälper mig med allt möjligt. Från att diska till att ta hand om H. Hon diskuterar också för sin sak! Blir inte arg och skriker utan försöker resonera oss vuxna till det hon vill.
H som är 8 månader är bara den lugnaste och gladaste bebis man kan tänka sig! Visst har hon stunder då hon bara vill vara i famnen och gosa men vad gör det? Mina plikter kan jag utföra en annan gång. För vad betyder mer än att få tid med mina barn. Vad kan vara viktigare än att ge dem kärlek, uppmärksamhet och lärdomar så att de en dag kan stå på egna ben. Det kommer en dag när de inte behöver mig längre på samma sätt som nu. En dag som känns avlägsen men som kommer komma fortare än man vill. En dag som jag redan känner mig vemodig inför.

Jag är glad att jag har vett nog att ta vara på vår tid tillsammans och uppskatta här och nu! Jag vet att jag gör allt jag kan och att de kommer fortsätta älska mig även när det inte längre är villkorslöst som det är nu. För de är det bästa jag har och det låter jag dem veta varje dag.

Satt nu och läste mina inlägg från åren tillbaka och fick syn på de när min älskade ponny Chico blev sjuk och avlivad... Jag blev förvånad att det gjorde så ont att läsa om det och se bilderna. Det är tre år sedan nu i augusti som han somnade in. Borde inte sorgen vara borta? Varför hugger det fortfarande i bröstet av saknad när jag ser bilder på honom?
Saknar honom så otroligt mycket.
Han var den finaste häst man kan tänka sig.
Jag har 9 hästar på gården nu men ingen rör vid mitt hjärta som han gjorde. Det är nog tur det....

Jösses... Det kan hända mycket när man vänder ryggen till. Jag satt vid köksbordet och talade i telefonen och J var i lekrummet och hopplade på sin gunghäst. Men sen snabb som hon är så hade hon tydligen gjort nr 2...och ville byta blöja...och det gjorde hon själv. Hon tog av byxorna och sin byxblöja och kom och bar på den. BLÄÄÄK säger jag bara. Det var nr 2 överallt! Efter sanering så känns det lite bättre nu. Fast då kommer vi ju till den härliga läggrutinen som inte fungerat på sista tiden. ca 1 timma tar det...*suck*

Har för övrigt tagit vaccinationen mot svininfluensan idag. Hoppas på att slippa biverkningarna.

Men mycket har hänt. Saknaden efter Chico är stor men samtidigt är lyckan över vår nya familjemedlem så stor. Jag vill välkomna lilla Melissa till vår familj och våra hjärtan!
Hon föddes den 17 oktober (6 dagar över tiden) klockan 22.07. Hon var ca 52 cm lång och vägde 4100g.
Tyvärr fick hon en infektion så hon fick ligga på neonatalen några dagar med antibiotika. Det var riktigt hemskt ett tag men nu är vi hemma och hon mår prima liv. Däremot har jag fått ont i magen och feber av rester i livmodern...inte så kul så nu går jag på antibiotika och hoppas på att bli frisk snart. (har också fått ont i höger handled som jag fick ont i vänster handled efter att Jennifer föddes...hoppas på att det går över utan operation denna gång.)

Nu har jag som ni förstår mycket att stå i när jag ska få in rutinerna med två barn. Men det börjar komma så smått nu. Härligt är livet med barn i alla fall :-)
Nästa helg börjarn jag jobba lite med MK ige. Då är Melissa fem veckor och får följa med på visningarna. Det ska bli roligt att få jobba lite igen!                                                                                                                       Då Fredrik veckopendlar så blir det bara helger jag kan jobba tillsvidare. Sen ska J börja på dagis och då får jag några timmar i veckan också. Tills lilla M börjar krypa i alla fall. haha. Jennifer är jättesnäll mot sin lillasyster. Kramar och pussar henne hela tiden. Stoppar om henne och ger henne nappen när hon gråter.

Det enda är ju att jag önskar att jag fick sova lite mera. Melissa är ganska svårsövd så det tar ganska lång tid varje gång hon ätit på natten att få henne att somna igen. Men det blir nog bättre med tiden.                          MEN OH VAD JAG ÄLSKAR MINA BARN OCH MIN UNDERBARA MAKE! (Vi har varit gifta i tre år i februari och har varit ett par i 9,5...wow)

Nu är jag hemma igen efter tre underbara dagar i Göteborg. Jag har fått så mycket peppning och inspiration att jag nästan spricker. Vill inte göra annat än att arbeta nu! Vill boka boka boka!! hålla klasser!!!
Vad jag älskar mitt arbete! Tänk att det kan vara så fantastiskt att arbeta!
Här är lite bilder från helgen, och magen syns rätt så bra den med,.... ser ut som ett mumintroll men ändå :-)

Över är jag till vänster och nedan är jag till höger!

Idag har jag inte gjort något alls. Mamma är ju här och tar hand om mig denna vecka för att jag ska få vila. Var hos läkaren igår för att kolla att sammandragningarna inte påverkat livmodertappen. Men det såg bra ut. Den var inte såå påverkad. Vad nu det betyder.
Idag har det i alla fall varit vidrigt. Gjort riktigt ont och varit ofta. Men det lugnar sig ju när jag lägger mig ner och vilar.

Mharelene och Evelina var här med så flickorna fick leka lite ute i trädgården.

Sen tog jag en bild på mammas rottis Cia och vår lilla kisse Pricken när de låg i solen och trivdes. Den är jättegullig tycker jag.



Cia var vår hund innan men hon passade inte som gårdshund för hon blev lite elak mot lammen när vår BC Jim vallade. Så hon flyttade och hamnade hos min mamma. Det fungerar jättebra och hon trivs som fisken i vattnet.