Malenas Palats

Tur att jag skriver på denna bloggen för min egen skull när det bara är jag som läser den. :)
Ligger i sängen nu och väntar på Fredrik som kommer hem när som helst nu. Äntligen! Jag saknar honom så mycket när han är borta. Min prins!
Hailey ligger bredvid i sin säng och drar i snöret till speldosan. Sova? Jag?
Gosunge.
Idag ville ingen av de stora flickorna sova i sina egna sängar så J somnade i min säng och M i Fredriks. Fast inte utan att bråka med varandra först såklart ;-) det är inte lätt med syskon. Undrar vad det beror på att man bråkar mest med dem som står en närmast.

Åh nu drog H igång andra speldosan. Trevligt med omväxling.
Känner att jag är på tok för trött för att skriva. Det blir inte alls sammanhängande och grammatiskt korrekt. Men vad gör det när ändå ingen läser.
Fick en tid till VC idag för en tid att ta bort födelsemärke på ryggen. Hugaligen, nålar och skit i ryggen tycker jag inte om. Gjorde ryggmärgsprov i vintras och jag höll på att svimma hela tiden.
Sen fick jag meddelande från ortopeden att de fått remiss. Trevligt, de skrev också att jag har rätt till en tid inom 90 dagar. Hmm ja har jag gått med det i 2,5 år så kan jag väl gå tre månader till antar jag. ;-)
Jaja
Tack för idag, slut för idag.

Funderar mycket på hur mina tre små döttrar har förändrat livet för mig. De tar upp nästan all min tid och vi bråkar ofta och mycket. Jag är ganska instängd eftersom jag är ensam i veckorna och det är svårt att få barnvakt.
Men jag kan inte tänka mig ett annat liv än detta. Vad skulle jag göra om dagarna om jag inte hade dem? Jag älskar dem över allt annat och deras villkorslösa kärlek till mig är det bästa som finns! Det är inget jag har för avsikt att slösa bort! Jag vill ta vara på varje ögonblick vi har tillsammans och njuta till max av deras småbarnsår! J som fyller 5 i november kan få riktiga raserianfall och hon gråter när hon inte får som hon vill eller när hon får en tillrättavisning. Men samtidigt är hon den mest omtänksamma man kan tänka sig. Och hon har humor! Hon får mig att skratta.
M som fyller 3 i oktober kan tjura ihop fullständigt och sätter sig i ett hörn med ryggen mot mig och armarna i kors. Slingrar sig som en orm när man försöker vända på henne. För hon bara SKA ha strumpbyxor och klänning! Även om det inte finns några kvar! Hon ger sig aldrig om det är något hon vill!
Men samtidigt är hon så kärleksfull och talar om för mig varje dag att hon älskar mig. Hon pussas och kramas och hjälper mig med allt möjligt. Från att diska till att ta hand om H. Hon diskuterar också för sin sak! Blir inte arg och skriker utan försöker resonera oss vuxna till det hon vill.
H som är 8 månader är bara den lugnaste och gladaste bebis man kan tänka sig! Visst har hon stunder då hon bara vill vara i famnen och gosa men vad gör det? Mina plikter kan jag utföra en annan gång. För vad betyder mer än att få tid med mina barn. Vad kan vara viktigare än att ge dem kärlek, uppmärksamhet och lärdomar så att de en dag kan stå på egna ben. Det kommer en dag när de inte behöver mig längre på samma sätt som nu. En dag som känns avlägsen men som kommer komma fortare än man vill. En dag som jag redan känner mig vemodig inför.

Jag är glad att jag har vett nog att ta vara på vår tid tillsammans och uppskatta här och nu! Jag vet att jag gör allt jag kan och att de kommer fortsätta älska mig även när det inte längre är villkorslöst som det är nu. För de är det bästa jag har och det låter jag dem veta varje dag.

Satt nu och läste mina inlägg från åren tillbaka och fick syn på de när min älskade ponny Chico blev sjuk och avlivad... Jag blev förvånad att det gjorde så ont att läsa om det och se bilderna. Det är tre år sedan nu i augusti som han somnade in. Borde inte sorgen vara borta? Varför hugger det fortfarande i bröstet av saknad när jag ser bilder på honom?
Saknar honom så otroligt mycket.
Han var den finaste häst man kan tänka sig.
Jag har 9 hästar på gården nu men ingen rör vid mitt hjärta som han gjorde. Det är nog tur det....