Malenas Palats

Nu är jag hemma igen efter tre underbara dagar i Göteborg. Jag har fått så mycket peppning och inspiration att jag nästan spricker. Vill inte göra annat än att arbeta nu! Vill boka boka boka!! hålla klasser!!!
Vad jag älskar mitt arbete! Tänk att det kan vara så fantastiskt att arbeta!
Här är lite bilder från helgen, och magen syns rätt så bra den med,.... ser ut som ett mumintroll men ändå :-)

Över är jag till vänster och nedan är jag till höger!

Jaha, så var det onsdag. Imorgon kommer F hem äntligen. Fast det blir väl sent kan jag tänka.
Veckan har varit ganska seg då jag måste vila mig nu p.g.a sammandragningarna. Fick åka in till Förlossningen förra torsdagen med tre sammandragningar på tio minuter. Detta var tydligen inte så bra så jag fick bricanylspruta och fick ligga en stund med CTG. Men det gav sig ganska fort så jag fick åka hem med ett recept på bricanylpiller. Ska äta det nu varje dag i förebyggande syfte. Men de hjälper inte helt. några gånger har jag fått täta sammandragningar i alla fall.
Och så blir man helt darrig med hjärtklappning också... dessa biverkningar.

Har i vilket fall som helst tagit det lugnt och då det regnat en del här så har jag och J varit inne mycket. J har blivit galen i filmen "Emil och griseknoen"... Hon hinner bara vakna på morgonen så ska hon titta på den. Hon ropar "MEMI" och pekar på tv.n. och så håller det på....hela dagen tills hon går och lägger sig. Man kan säga att jag kan den filmen nu.
Men idag lyckades jag få henne att titta på zuper Zebran istället och det var ju trevligt att få se något annat än MEMI... hihi

Två veckor sedan Chico avlivades är det imorgon. Det har gått ganska bra ändå tycker jag. Jag har inte varit lika deppig som jag trodde att jag skulle vara. Men så var det ju värre att ha det framför sig än att ha det bakom sig. Det var ju det enda rätta beslutet och han lider inte mer. Men han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Lilla bubben.

Nästa vecka hoppas jag på att kunna åka på seminaret 2009 i Göteborg!! Shine On!
Bara mina sammandragningar håller sig på mattan så!!

Men nu ska jag vika tvätt :-P Roligare saker finns...

Jaa, det närmar sig med stormsteg den dagen (på torsdag) då min lilla ponny ska lämna mig för alltid. Det är konstigt vad sorg kan göra med ens kropp... Jag är helt knasig.  Lite konstigt är det eftersom jag inte brukar vara jätteblödig med djur...Klart jag blir ledsen och till och med gråter om mina älsklingar dör ifrån mig men denna gången är jag helt förstörd. Men Chico har ju varit min i 12 år. Min bästa vän genom många svåra stunder. Hur säger man adjö?? Hur tackar jag honom för alla dessa år som han har förgyllt?? Vet han om att jag älskar honom mer än jag någonsin kan älska en annan häst igen...  Den kärlek som växte fram när jag var så ung sitter fortfarande kvar, min första egna ponny. Helt overkligt att han inte ska finnas här längre...
Han kommer inte stå i hagen när jag kommer ut redo att lyssna på mina tankar...Redo att låta mig krama honom och bara stå där och mysa långa stunder. Aldrig någonsin mer kommer jag få sitta på hans rygg...
Tårarna tar aldrig slut... Jag hoppas sannerligen att det blir bättre när det väl är över...men jag har svårt att tänka mig det... än sålänge finns ju hans mjuka man att gråta mot när jag behöver det...
F kommer hem tidigare denna vecka i alla fall så att han kan finnas här när det är dags. 

Det är det svåraste beslut jag någonsin tagit, men samtidigt vet jag ju att det är det rätta. Boxvila i ett år och med smärta är inte rätt mot honom bara för att jag vill se om jag kanske kan rädda livet på honom. För att sedan för alltid behöva gå i sandhage, ensam. Jag vet att det är rätt och tre veterinärer har bekräftat detta, men det gör det inte lättare....

Nej nu ska jag försöka sansa mig innan Jennifer vaknar. Då blir det till att tänka på annat och spela som vanligt...

 

Min bästa vän, Chico. Det är min ponny som jag fick när jag var 13. Så nu har jag haft honom i 12 år. Vi har hunnit med mycket tillsammans. Men nu är det över. Han har fått hovbensrotation och sänkning på alla fyra hovarna. Så nu måste jag avliva honom. Jag vill verkligen inte.....det är orättvist att hans dagar ska sluta såhär. För finare och snällare liten ponny finns inte. Men på torsdag ska det ske.... Det är så fruktansvärt jobbigt... jag bara gråter och mår verkligen dåligt. Känns som om jag är sjuk... Försöker att inte visa något innför Jennifer men det är lättare sagt än gjort. Kvällar och middagslurar blir det mycket tårar...
Jag tror och hoppas att det blir lättare när det väl är över och man kan börja bearbeta det på riktigt...