Malenas Palats

Jaa, det närmar sig med stormsteg den dagen (på torsdag) då min lilla ponny ska lämna mig för alltid. Det är konstigt vad sorg kan göra med ens kropp... Jag är helt knasig.  Lite konstigt är det eftersom jag inte brukar vara jätteblödig med djur...Klart jag blir ledsen och till och med gråter om mina älsklingar dör ifrån mig men denna gången är jag helt förstörd. Men Chico har ju varit min i 12 år. Min bästa vän genom många svåra stunder. Hur säger man adjö?? Hur tackar jag honom för alla dessa år som han har förgyllt?? Vet han om att jag älskar honom mer än jag någonsin kan älska en annan häst igen...  Den kärlek som växte fram när jag var så ung sitter fortfarande kvar, min första egna ponny. Helt overkligt att han inte ska finnas här längre...
Han kommer inte stå i hagen när jag kommer ut redo att lyssna på mina tankar...Redo att låta mig krama honom och bara stå där och mysa långa stunder. Aldrig någonsin mer kommer jag få sitta på hans rygg...
Tårarna tar aldrig slut... Jag hoppas sannerligen att det blir bättre när det väl är över...men jag har svårt att tänka mig det... än sålänge finns ju hans mjuka man att gråta mot när jag behöver det...
F kommer hem tidigare denna vecka i alla fall så att han kan finnas här när det är dags. 

Det är det svåraste beslut jag någonsin tagit, men samtidigt vet jag ju att det är det rätta. Boxvila i ett år och med smärta är inte rätt mot honom bara för att jag vill se om jag kanske kan rädda livet på honom. För att sedan för alltid behöva gå i sandhage, ensam. Jag vet att det är rätt och tre veterinärer har bekräftat detta, men det gör det inte lättare....

Nej nu ska jag försöka sansa mig innan Jennifer vaknar. Då blir det till att tänka på annat och spela som vanligt...