Bakåtblick
Satt nu och läste mina inlägg från åren tillbaka och fick syn på de när min älskade ponny Chico blev sjuk och avlivad... Jag blev förvånad att det gjorde så ont att läsa om det och se bilderna. Det är tre år sedan nu i augusti som han somnade in. Borde inte sorgen vara borta? Varför hugger det fortfarande i bröstet av saknad när jag ser bilder på honom?
Saknar honom så otroligt mycket.
Han var den finaste häst man kan tänka sig.
Jag har 9 hästar på gården nu men ingen rör vid mitt hjärta som han gjorde. Det är nog tur det....
Kommentarer
Trackback
